brokenwords

Du är en lätt människa. En enkel, bekymmerslös, lätt, glad, nöjd människa. Som kanske beter sig jävligt utan att vara medveten om det. Brutalt ovetande, blind. Men lycklig. Eller så är du som jag. Jag är en tänkare. Inte spontant glad, lätt, luftig, uppe i det blå. Jag har varit olycklig. Sen började jag skriva. Jag upptäckte ordens förmåga att bygga mitt liv svart på vitt. Inte det grådisiga livet innan. Jag formade mina känslor på ett sätt som fick mig att se. Jag är medveten. Jag har båda fötterna på marken, i marken, med jord upp till fotknölarna. Jag ser, hör, observerar, förstår. Jag är obehagligt medveten om allt jag känner. Jag känner allt, och mycket. Jag fick insikt. Insikt gör ont.

Utopi.

Lätt, luftig och vild.
Någon jag blev, var och kände i.
En vackert vanställd bild,
någonting var underförstått vi.
Hjältedåd som brände mina ömma slag
bakom dimmig blick och underligt förstånd.
Öppnade ögonen men var redan svag,
Pirrande, äkta välbehag.
Du försvann och kanske en vacker dag?
Vi väntar ännu på  vår tredje rond.




Avlägset, borta och glömt.
Undrar ibland om jag bara har drömt.