Nu.
Don't use the word forever.
We live too long to be so be so loved.
If I would show you, I would show you this.
Älskar bara dig.
Jag faller och faller och faller. Jag insåg aldrig hur högt upp vi svävade, som två fria individer sammanflätade till ett. Helt oberoende av världen runt oss. Tar du emot mig?
Du var min försent, Han var min oberättigat
Så nära man kan komma, så nära kom Du.
Sedan kom Han som ett yrväder med ett höganäskrus runt halsen.
Du försvann i vinden som tog över mitt liv, vinden som blåste upp mig i trädkronorna
där jag fick ro, jag fick lycka.
Så nära man kan komma, så nära kom Han.
Sedan försvann Han så hastigt som Han dök upp.
Och dök upp igen. Eller?
Han är som höststormarna som blåser syre i sjöar hav,
för att det sedan täcks med is.
Jag är inget hav.
Jag vill leva som en sommardag i solsken,
där Han är den ljuva, varma brisen, som ömsom hettar upp ömsom svalkar.
I ett konstant lugn och välbehag.
Rentré.
Nu är du här.
Känner din andedräkt kittlas i nacken.
Så nära är du.
Likt en blixt från en stekande varm och
klar sommar himmel gjorde du entré.
Is i själen.
Som en varm bris genom det stormiga aprilvädret
tinar du mig.
Liv som hittar tillbaka.
tredje gången gillt.
Utopi.
Lätt, luftig och vild.
Någon jag blev, var och kände i.
En vackert vanställd bild,
någonting var underförstått vi.
Hjältedåd som brände mina ömma slag
bakom dimmig blick och underligt förstånd.
Öppnade ögonen men var redan svag,
Pirrande, äkta välbehag.
Du försvann och kanske en vacker dag?
Vi väntar ännu på vår tredje rond.
Avlägset, borta och glömt.
Undrar ibland om jag bara har drömt.
Någon jag blev, var och kände i.
En vackert vanställd bild,
någonting var underförstått vi.
Hjältedåd som brände mina ömma slag
bakom dimmig blick och underligt förstånd.
Öppnade ögonen men var redan svag,
Pirrande, äkta välbehag.
Du försvann och kanske en vacker dag?
Vi väntar ännu på vår tredje rond.
Avlägset, borta och glömt.
Undrar ibland om jag bara har drömt.
we couldn't ever imagine.
Precis som jag inte är.
Och där tog det ju slut, du är ensam nu.
och sen kom Du
det börjar med ett skratt.
Därifrån kan du ta dig överallt.
Därifrån kan du ta dig överallt.
No words could ever touch me.
Jag kommer ihåg hur det var då.
pain.
Vatten.
Jag har torkat ut. En oas i öknen som har torkat ut och försvunnit. Kvar är bara sand.
Tung, brun sand som kväver all antydan om liv.
När det gröna skymter under ytan är det enda som växer upp en taggig kaktus.
Ett hopp som jag inte kan komma åt.
Oasen i öknen var en gång där.
Gav upphov till att kunna upplösas till atomer, fly iväg som vattenånga.
Vara lika solid som is, stadig men inte okrossbar. Bara solid.
Gav upphov till ett lugn likt bara en stilla insjö kan inbringa.
Gav upphov till tårarna som kastar sig fram under mina ögonlock. Nu finns ingenting kvar.
Tung brun sand är allt jag är, så bunden till jorden,
skiftande efter hur vinden skrider runtomkring mig.
Tung, brun sand som kväver all antydan om liv.
När det gröna skymter under ytan är det enda som växer upp en taggig kaktus.
Ett hopp som jag inte kan komma åt.
Oasen i öknen var en gång där.
Gav upphov till att kunna upplösas till atomer, fly iväg som vattenånga.
Vara lika solid som is, stadig men inte okrossbar. Bara solid.
Gav upphov till ett lugn likt bara en stilla insjö kan inbringa.
Gav upphov till tårarna som kastar sig fram under mina ögonlock. Nu finns ingenting kvar.
Tung brun sand är allt jag är, så bunden till jorden,
skiftande efter hur vinden skrider runtomkring mig.
Stuck in the bottleneck.
Unbreakeble
Består.
Pillerkartan ligger över mig som ett mörkt, tyngande moln.
Depression.
Depression.
Nu måste vi dra.
Illution.
Här nere lever man på annat än fotosyntes.
Fotosyntes är för de lätta människor, de med lätt anda, glädje och naivitet.
För de heliumfyllda plastdockorna. Ovetande, okunnighet, blint lättsinne,
skratt, liv, tanklöst. Svävande i luften.
En sådan man önskar att vara när man sätter djupet i halsen.
Istället är Jag en människa, med tyngd, relativitet, realistisk,
abstrakt, iakttagende, förstånd, Insikt..
Med alla gråskalor av bistert, bittert, verkligt,
smärtsamt, trasigt, medvetet, realistiskt.
Med Tankar, känslor, förstånd. I kött och blod.
Fotosyntes är för de lätta människor, de med lätt anda, glädje och naivitet.
För de heliumfyllda plastdockorna. Ovetande, okunnighet, blint lättsinne,
skratt, liv, tanklöst. Svävande i luften.
En sådan man önskar att vara när man sätter djupet i halsen.
Istället är Jag en människa, med tyngd, relativitet, realistisk,
abstrakt, iakttagende, förstånd, Insikt..
Med alla gråskalor av bistert, bittert, verkligt,
smärtsamt, trasigt, medvetet, realistiskt.
Med Tankar, känslor, förstånd. I kött och blod.
Dölj, svälj, spy upp det.
Vågar inte tänka, vågar inte känna
vågar inte släppa dig alltför nära.
Samtidigt lurar jag mig själv till allt och ingenting.
Drömmer och skjuter bort. Skjuter mig.
Jag hamnar ju där ändå, med skottet i bröstet och kniven i magen.
Hur fan kan jag hugga mig själv?
För många frågor om "varför blev det så",
hur kunde jag göra mig själv så dum?
Orkar inte bry mig mer, pallar inte känna.
Autopilot: dölj, svälj, spy upp det.
vågar inte släppa dig alltför nära.
Samtidigt lurar jag mig själv till allt och ingenting.
Drömmer och skjuter bort. Skjuter mig.
Jag hamnar ju där ändå, med skottet i bröstet och kniven i magen.
Hur fan kan jag hugga mig själv?
För många frågor om "varför blev det så",
hur kunde jag göra mig själv så dum?
Orkar inte bry mig mer, pallar inte känna.
Autopilot: dölj, svälj, spy upp det.
Ice in my veins, blood in my eyes.
Illution.
Jag känner hur det kittlas.
En pirrande, kittlande känsla som letar sig ner över min hud, min kind.
Den når hakan, sen släpper.
Kvar är kallt, skört obehag.
Jag känner nästa tår. Och de 10 000 efterföljande.
Sen tar det stopp. Slut.
Det kittlande, droppande, obehagliga övergår till värk.
Ont, mörkt kallt. Hela kroppen.
Sen, utan att märkas, sköljer vågorna dig upp i en trädkrona,
Där man får en osann frihet. Frid. Lugn.
Tills verkligheten hugger efter dig, hinner ikapp,
Och jag är inte mer än fastbunden i alger.
I en djuphavsgrav i stilla havet.
Jag får ingen luft -
Men jag kommer inte tappa andan.
En pirrande, kittlande känsla som letar sig ner över min hud, min kind.
Den når hakan, sen släpper.
Kvar är kallt, skört obehag.
Jag känner nästa tår. Och de 10 000 efterföljande.
Sen tar det stopp. Slut.
Det kittlande, droppande, obehagliga övergår till värk.
Ont, mörkt kallt. Hela kroppen.
Sen, utan att märkas, sköljer vågorna dig upp i en trädkrona,
Där man får en osann frihet. Frid. Lugn.
Tills verkligheten hugger efter dig, hinner ikapp,
Och jag är inte mer än fastbunden i alger.
I en djuphavsgrav i stilla havet.
Jag får ingen luft -
Men jag kommer inte tappa andan.
