Du var min försent, Han var min oberättigat
Så nära man kan komma, så nära kom Du.
Sedan kom Han som ett yrväder med ett höganäskrus runt halsen.
Du försvann i vinden som tog över mitt liv, vinden som blåste upp mig i trädkronorna
där jag fick ro, jag fick lycka.
Så nära man kan komma, så nära kom Han.
Sedan försvann Han så hastigt som Han dök upp.
Och dök upp igen. Eller?
Han är som höststormarna som blåser syre i sjöar hav,
för att det sedan täcks med is.
Jag är inget hav.
Jag vill leva som en sommardag i solsken,
där Han är den ljuva, varma brisen, som ömsom hettar upp ömsom svalkar.
I ett konstant lugn och välbehag.
